Shinobuc

Jag blir så arg på allting, så frustrerad.
Så mycket som håller på att hända och det känns som om det står
två månniskor bredvid mig och drar i vardera arm.  De andra två människorna
bredvid mig är givetvis jag också.
Jag drar mig själv till det ena hållet medan jag drar mig tillbaka.
Jag vet inte vad jag vill om någonting.
En sak vet jag, men det borde inte nämnas.

Alltså, såhär ligger det till.
Jag har fått jobb i Norge.
Skall åka dit den 25:e och jobba till den 25/8.
Bara två månader i och för sig, men ändå. Förstå vad jag kommer missa?
Vänner och familjs födelsedagar, och ja, det värdesätter jag högt faktiskt.
Det jag är mest ledsen över är att inte kunna vara hemma när min systerson föds.
Jag hade så gärna vilja varat där, fått vara en av de första som välkomnar honom till världen.
Min systerson.
Istället får jag träffa honom ungefär en månad efter han föds, när alla andra redan träffat honom.
Jag kommer bli den sista, fast jag är en av de närmsta. Det smärtar mig
långt in i själen. vissa säger "Åh, hon får säkert fler barn, tänk inte på det"
Men hur kan man inte tänka på det?
Detta är faktiskt hennes första barn, och faktiskt min första systerson som skall
komma till världen, och jag vill vara där och stryka honom på huvet och gråta lycka
för att han kommer vara så fiin. Och min syster kommer vara så duktig, och jag
får inte ens en chans att uppleva det.

Dessutom hade jag sett fram imot en sommar där jag kunde koppla av och
umgås med mina vänner. Jag hade sett fram imot att jobba mina tre veckor på hotell skomakaren
och servera på Annelis kompis Bröllop. Det hade vart kul om något.
 Men nej. Fan. Allt skiter sig. Och här står jag. Vem är jag?

Därför vill jag inte åka.
Det som lockar mig är pengarna såklart.
ca 21.000 i månaden! Här har jag inte ens fast jobb och skulle inte ens kunna
jobba ihop de pengarna den här sommaren i sverige.
Jag behöver pengarna.
Jag måste kunna betala min hyra.
Jag måste kunna försörja mig. Här finns det ju inget jobb?

Sedan är det Jonas också.
Min älskade prins. Hur skall jag kunna vara utan honom?
Iofs är det en kort tid, men jag kommer inte direkt kunna prata med honom
och så. Det kommer inte bli sig likt mellan oss när jag kommer hem igen.
Jag vill inte släppa honom och jag vill inte vara ifrån honom.
Nej vi är inte tillsammans, men jag älskar honom ännu av hela mitt hjärta,
det finns bara han för mig.
Bara han.
Ingen annan är intressant.
Bara Jonas, vackraste Jonas.
Som jag kommer sakna honom.
Fan.

Och nu måste jag bege mig till bibloteket och skriva ut kontraktet, signa det och faxa iväg det till Norge,
Bajsnorge.
Jag kommer ångra mig, och då finns det ingen återvändo.
Jag måste vara där tiden ut, annars bryter jag kontraktet.
FAN.

Och imorgon fyller jag år ._.
Grattis till mig! :D

Jag blir så jävla trött på precis alla.
Lämna mig ifred och låt mig leva mitt liv.