Lockdown.


Det måste vara något fel på mig, det måste vara det.
Varför får jag dig inte ur mitt huvud?
Det är så otroligt frustrerande!
Jag kan inte sluta tänka på dig.
Kan inte få ditt underbara leende ur mitt huvud..
Jag saknar dig, jag saknar dig så otroligt.
Varför kan jag inte släppa och bara skita i dig?
Du skiter ju i mig, varför är det så lätt för dig?
Jag kan iallafall höra din röst om jag vill, men även det blir för smärtsamt.

Jag har så mycket jag kan göra för att minnas dig,
för att minnas alla bra studer, men det skär så fruktansvärt mycket i hjärtat då
att det inte ens är någon idé. Jag hatar hatar hatar hatar hatar att erkänna det,
så jag säger det väl inte.
Volim te.
Varför?
Detta med hjärtesorg verkar vara någonting som jag skall drabbas av konstant
i resten av mitt liv. Hittills har det ju varit ganska intensivt.
Jag och A-L konstaterade igår på dopet att ja, något konstigt är det ju.
Alla andra har jag nästan bara kunnat sagt tack och hej till,
och gått vidare allt efter som. Det har aldrig tagit såhär långt tid, aldrig.
Jag kommer aldrig kunna och vill aldrig släppa dig, aldrig.
Du var min trygghet, min stadiga grund och nu finns inget egentligen kvar.
Sad, but true.
uääh. fan vad drygt det är.

-_-_-_--_-------____----__-_-__-____----_---__--_

haha! "Jag vill inte spela i din skinnflöjt längre"
Ja, hur säger man till någon att man inte vill hålla på med den mer?
Att man inte ens är lite intresserad och man bara är less på allt.
Att man inte ens gillar personen i fråga, att man är trött på att inte ha något seriöst.
Hur skall man kunna säga det utan att det blir missförstånd och
kunna hålla kvar en vänskap? I have no clue.

__---------------______________----------------______________-----------

Tomt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0